Att trycka tillbaka sitt undermedvetna är att modellera sin karaktär till ett skenheligt skal. På ett bekymmerslöst och sorgligt sätt har jag hemlighetsfullt gömt mina innersta viljor under en slöja av oväsentligheter. Men så här i slutfasen av mitt liv kalkylerar jag noggrant resultatet för att försäkra mig om att ovissheten bestäms till min favör. Att ligga på sin dödsbädd är att tvingas svettas ut sina gömda hemligheter i hopp om omgivningens försoning. Droppar har formats till ett hav under livets gång och nu förser själens försök att gnaga sig ut genom bröstkorgsgallret mig med dom allra påtagligaste plågorna. Detta har ingenting med mitt bäckenbrott att göra förutom att det tvingat mig till sammandrabbningen, jag önskar bara att jag hade konfronterat det tidigare. Förtryckta önskningar har nämligen utvecklats till en uppsjö av encelligt mörker. Mina oförträngliga känslor och min själsliga verklighet konvergeras, jag finner mig i, och vaggas av, mitt kaotiska inre:

På en frostblå samvetesåker, flyter en grågrön sörja runt och luktar bittert i en svår-respirerad atmosfär. Sörjan rör sig som en självmedveten tumör och stäcker sig så långt horisonten räcker. Rostiga, köldbitna bjälkar, frostade av kylan, sitter spetsade i backen som att någon tappat dom från himlen. Landskapet liknar en noggrant uthackad staty, ett välskapt virrvarr till minne av Kaos förvridna och motsägelsefulla ansikte. En epidemi av ensamhet verkar ha drabbat denna karga plats. Här ligger jag, nerbäddad i smärtor, på en brits konstruerad av stenar vars omfång är som knytnävar. Jag väser med sammanbitna tänder medan stenarna river mina trycksår som grovkornigt sandpapper. Mina sinnen jobbar till det yttersta för behärskning när min dämpade väsning eskalerar till en ostrukturerad orkester. Minnets egna ljudbilder sprängs in i omgivningen som välbekanta ansikten på den murkna himlen. Dom talar i tungor och deras öronbedövande fraser upprepar minnets alla konversationer som på något sätt präglats av olust. Orden sväller till en svart klump i mitt bröst, ett hål fyllt med avsaknad. En avsaknad jag gladeligen skulle ha bytt mot en dotters förlåtelse, men det är försent.
Livet ser hånfullt ner på min bara existens, jag är utlämnad, ensam och övergiven som en paralyserad pantomim på en ödslig plats. Mitt liv i föremålsrikedom ligger bakom mig som ett meningslöst imperium pulveriserat av min egen insikt. Jag börjar bli rädd att jag missuppfattat livet.

Plötsligt tystnar orkestern och rösterna slukas av mina rosslande andetag. Stenarna börjar sakta rulla under mig, dom kränger mot varandra och tvingar min sköra kropp att sjunka allt längre ner mot den oundvikliga krossen. Jag försöker streta emot men det finns ingen energi att tillgå, hopplösheten sköljer långsamt över mig som ett täcke av mörker. Det finns ingen grönskande dal, ingen tunnel fylld med ljus, det är kallt, tomt, tyst och dött. Min puls smattrar som en gammaldags symaskin och tankarna skingras som vätskan i en orolig lavalampa. Ett rött kors skär genom den till synes ogenomträngliga bristen på ljus och en frostad bjälke penetrerar min högra arm. Jag studsar upp ur min hårda bädd och leviterar för ett tag, tre tunga andetag senare landar jag mjukt på en sjukhussäng.
Mina ben börjar domna bort, men plågorna i min uppsvällda buk envisas med att påminna mig om att jag ännu inte dött. Mina ögon är öppna men det är svårt att fokusera. Några tårar rinner från mina ögon och jag kan bara hoppas att dom strilar ner i min uttorkade mun. Någon tar min hand och baddar mina läppar med en fuktig bomullstuss. Det är som att livet försöker göra ett sista bra intryck innan jag går vidare, konstigt att en så liten omtanke kan kännas så tillfredställande. Det är som att varje liten god gärning växer till vacker musik i mina öron, jag börjar bli redo. Delar av mitt livsverk står framför mig, tomhänta och nedstämda mot en intetsägande bakgrund. Dom är här på grund av mig. Här och nu är ensamheten utrotningshotad och jag kan dö, okonstlad och älskad.