när man har slutat häpnas
av norrsken
och regnbågar

när man inte längre tycker
att röda solnedgångar
är särskilt vackra

när man längtar
efter att bli aska
eller uppäten av maskar

när man slutat klaga
på förekomsten av
AIDS-sjuka barn
i tredje världen
med svullna magar

när man fortfarande
älskar vissa
villkorslöst
men är smärtsamt medveten
om dess icke-ömsesidighet

när allt man ser är
fascister
som marscherar
där du ser ordningsmakten
patrullera
och upprätthålla samhällets
lugna och felfria normer

när man inte tycker
att universums ålder
eller avstånd
är så värst gigantiska

och inte förvånas över
hur vätskor kan flyta
och hur humlor kan flyga

när det känns som det kvittar
om tellus går under
om tjugo
eller tjugo tusen år

när man hatar allt
man ser omkring sig

önskar främlingar olycka
och inre fattigdom
för att dom har
ett absurt skratt
eller en ful hatt

när det enda som får en
att stanna kvar
är en fantastiskt två-åring
som klarar sig bättre
utan en far
som mig

det är då det är dags
att gräva sin grav
stänga av
sin respirator

det är då man vet
att det är dags att dra

det är då man vet
att det är dags...