Över frostbitna vägar, uti bister vinter, ekar en ensam melodi
en liten slinga, av varma toner, ljuder från en välkänd bil

glada barn, med hungrig blick, tittar ut, nyfikna i en strut
skynda skynda, ut och fynda, fort, innan allt är slut

vinterköld, inget hinder, munnar måste mättas, även vintertid
med pengar i hand, skyndar de sig dit, alla vill ha sig en bit

ute på gården vid gatan, möts de genast av, ett iskallt smil
en kylig man vid sin köldblå bil, med blekt anlete och sjabbig stil

vad önskas från bilen? frågar han och blottar sina benvita tänder
barnen tvekar, vrider och vänder, på slantar i små skakande händer

en sån där vill vi ha, en stor strut med strössel, och med choklad
glassen, i tvivel vald och betald, barnen, utan aning om efter vad de bad

luckan som öppnas, imman som yr, mannen som ler
ej glassen han ser, men barnen då om hjälp han ber

klättra in, klättra in, stig på mina små, kära knattar
glassen hägrar, de lyder, han skrattar och handtaget fattar

när alla kravlat in, blir det mörkt, kylan kryper tätt inpå
någon fäller en frusen tår, rädslan andas skräck, mot kroppar små

bilen rullar, bort, bit för bit märker barnen en ännu värre upptäckt
under det som är isbetäckt, ansikten, liv som glassbilen redan släckt