från en balkong slänger jag mig
fyrkantiga hörn skrattar vid horisonten

skidskoåkarna ser inte förrän nu
att det är sönderfrustna hjärtan de åker på

what comes around goes around
i det finner de svikna tröst
i det finner de som svek skräck

de svikna övertygade om karmans naturliga hämnd
svikarna livrädda för den

livet är inte mer än ett spel
av sjukdomar och brickor att fälla
rätt dominopjäser att spela

vi tar alla mediciner och droger och nikotin
alkohol och klorhexidin

omedvetna chokladdroger för att lätta upp vårt sinne
och få oss att bli kära en gång till

det finns de som tror att de starkaste är de som överlever
det finns de som är så starka
de är verkligen ärligt starka
ändå gråter de i sin ensamhet för att ingen ska veta
det är nog så de behåller sin styrka

för de som inte gråter
de som ej känner ångest
är de svaga som faller för flört och impulser
de verkar starka i början
de är så charmiga och självständiga

men inuti sitter ett barn och gråter
de är ej de som blev lämnade av sina föräldrar
det är ej de som har en anledning att ha små barn i sig

det är de som inte var barn som blev de starka
det är de som klarar sig
som fäller alla dominobrickor
och går därifrån utan ärr, utan smäll

ty folk har gjort så mycket elakt mot mig
och ännu sitter jag på en balkong och sjunger

det som går igen kommer att komma tillbaka
en dag ska alla skulderna betalas

ni försökte ert bästa
det gjorde ni verkligen
men ta er en god titt
jag lever än