Hade jag varit en viktigare del av ditt liv så skulle du ha föreslagit en ny tid då vi faktiskt kunde ses och göra något roligt. Jag skulle gärna vilja bygga en snögubbe. Inte för att jag tycker om att vara ute och leka, faktum är att jag hatar det och jag hatar termobyxor ännu mer. Jag antar att jag egentligen bara vill bevisa att jag också kan bygga något som är hyffsat hållbart och stabilt, som inte faller ihop så fort jag vänder ryggen till, utan kanske till och med finns kvar dagen efter om jag går dit för att se efter.

Hade jag varit en viktig person för dig så hade du lyssnat på texterna i alla låtar jag beundrar, vi hade kunnat prata om dem tillsammans och jag hade visat dig alla hemliga texter jag själv skrev när jag var 13 som finns gömda längst inne i en gammal garderob och du hade sagt att de faktiskt var helt okey.

Hade jag fått som jag ville hade du kysst mig istället för att säga hej. Inte en stor grej, mest ett körsbär i glassen men det var så jag blev uppfostrad att kärlek går till så det är det enda jag känner till.

Om du bara hade sagt att jag faktiskt var en person som du skulle sakna, även för en vecka av avlägsenhet så skulle jag inte tänka på dig lika mycket, inte haka upp mig och suga mig fast, för att jag skulle veta att du skulle finnas kvar även när jag kom tillbaka.

Men du är en sådan person som alltid säger och alltid ska berätta för mig hur saker är, bara för att skrämma bort mina hjärnspöken, och sen alltid uppfyller mina värsta farhågor.

Och jag har alltid haft rätt. Jag har alltid haft så fucking skrattretande rätt.

Varenda gång jag lämnar dig är jag livrädd att jag aldrig kommer att få se dig igen, att du aldrig kommer höra av dig igen och jag kommer bara kunna följa din utveckling genom en utriven tidningsartikel där det står att du minsann visst ändrade åsikt och gifte dig en dag.

Du måste alltid säga att du bryr dig om mig och att jag är tokig som betvivlar det.

Jag förstår inte varför du gör så, vore det inte bättre om du inte bara slog sönder mig på direkten istället för att långsamt sätta fast knappnålar i det lilla av hjärta jag har kvar, då skulle du i alla fall slippa tidskrävande telefonsamtal mitt i natten.

Varenda gång jag är med dig får jag upp en bild i mitt huvud av små män som smälter in mitt hjärta i en järnförpackning och spikar igen kanterna.

Vi kan ändå aldrig prata som förr.

Om jag faktiskt var viktig för dig så skulle jag inte behöva skämmas när jag lämnade dig, eller behöva förklara för varken mig själv eller någon annan vad jag höll på med, jag skulle kunna säga öppet att du träffar mig och veta att det inte var något fel med det.

Kanske är du beroende av att jag är beroende av dig.

Om jag faktiskt betydde något för dig så skulle du kunna vara här och lämna mig med övertygelsen om att jag kommer få se dig igen och faktiskt uppfylla det.

Då skulle du kunna lämna mig utan drama.

Det spelar ingen roll hur mycket jag bönar och ber, jag kan ändå inte rucka på din fria vilja.

Ibland önskar jag bara att jag var lite viktigare för dig.