Ifall jag hörde av mig igen
sa att jag ville vara med dig bara en liten stund
bara för att få se dina ögon igen, återuppfyllas av din lukt och din närhet
bara suga in dig exakt som du är eller exakt som jag kommer ihåg att du var

Om jag sa att du aldrig lämnar mitt huvud
ifall jag sa att du är den enda som fått mig att känna mig trygg
att du är den enda som skrämmer bort mina hjärnspöken och du
är den enda som lyckats tämja min oroliga själ...

Skulle du ta det som en komplimang?
Skulle du skratta åt mig och säga att jag aldrig hade sinnesfrid,
aldrig kommer att ha det utan du var bara en större människa än jag?

Om jag återigen ringde dig
om nattens mörker skar i mig och jag redan var utanför din dörr
om jag bara ville bli insläppt, bara ta en kopp te om jag bara
behövde din emotionella sida om jag bara bad om din förståelse och dina råd
skulle du återigen offra en natt till samlingen av de tragiska, hemska, kalla,
för att jag är värd det?
Har du kanske förträngt hur jag är?

Vad skulle du säga om jag var villig att riskera allting jag äger och har
det jag håller kärt är ändå bara till låns och jag vet återigen inte vad jag vill
Vad skulle du säga om jag någon gång gav dig lite sanning?

Om jag bara ville ta en promenad...?
Bara prata
om de goda tider vi haft och skratta med dig, bara en gång till
om vi tillsammans kunde konstatera att vänner nog ändå
var det närmaste vi kunde vara och du var nöjd med det...
Skulle du se hur jag skulle brytas sönder då?