Fukten klibbar och suktar.

På fönsterglasens av våra hastiga andetag
från insidan våta och kalla glas
hänger vattendroppar kvar
Vid åsynen av de två där inne stannar världen upp ett ögonblick
längre än en evighet,
Sammanslingrade och älskande.
Himmelsfukten vill in till De fuktiga läpparna där inne.

Dina läppar som viskar att du aldrig kommer göra om mina misstag,
aldrig lämna mig i regnet eller ensam.
Andra läppar.
Du andas att du alltid kommer finnas här.

Mina fuktiga läppar som inte kan yppa orden jag vill säga dig,
att jag vill älska dig.
Våra naiva förhoppningar om att Vi alltid ska finnas
känner inte de kondenserade vattendropparna på fönsterglaset till,
men kanske känner även fukt som denna till euforin och sårbarheten
som pulserar i min kropp när jag ligger tätt intill din hud.
Kanske hör den pärlorna som bildas på min hud
viska om rädslan att lämnas,
lämnas av dig.

I fukten i mina ögon, och i den på fönsterglasen
kan du läsa alla de vackra orden mina läppar inte förmår förtälja dig,
och alla mina hemligheter.
Låt oss stanna för evigt.