Dina andetag genom glasfibrer
Okrossbara mot min kind

Jag värjer mig då jag hör mig själv fråga
och andetagen hejdas mitt i språnget.

Pressar med stumma händer tillbaka mitt galopperande, strävande hjärta
Ständigt påväg mot din evigt varma hud och odödliga gester.

Då bokstäverna träffar min fallande kropp avstannar universum.
Fel tid, i fel takt.
Orden fräter, skär rakt igenom mig utan motstånd.
Tar med sig mitt galopperande, strävande hjärta.
Lämnar djupa revor och fyller dem med luft.

De okrossbara andetagen sig lika mot min kind,
Då världen avstannar.

Universum pulserar i otakt och vi med den.

Utan gravitationen krossas jag mot himmelens valv
och lämnar endast orden kvar