Du blinkar blint i förmiddagsljuset.
Färgglada legobitar på golvet som rester från det krig du passerat på din väg.
Om man nu någonsin kan passera sådant utan att lämna fragment kvar.
Splittras och alltid vara sargad.

Munnen torr av gårdagens flykt och huvudet fullt av alla orden du hörde men aldrig lyssnade till.

Vi ser på dig när du försöker resa på dig där du ligger.
Våra unga ögon ser vad du gjort, och du vet att vi aldrig glömmer.
Vår raserade klippa och sjunkande skepp. Du trevar med fötterna liksom vi,
för hur ställer man sig upp efter ett fall,

om man inte vet varifrån man fallit?