Ni står på den fuktiga trottoarkanten.
Vevar med armarna, skrattar åt ingenting,
för allt är roligt.

Med höga röster, liksom de innan er, ropar ni
på mig,
eller på vem som helst.

Från andra sidan gatan ser jag hur dina ögon lyser liksom katternas i sammetsmörkret.
Reflekterat ljus smakar
obekant.

När ingen kommer nära ser jag hur du vissnar.
Dina ögon slocknar, och dina läppar sluts.

Ljuset är inte ditt eget.
Du kan inte leva på andras spelade eufori
för att dölja ditt eget sönderfall.
Allas vår apokalyps.

Du vevar med armarna
för att inte falla över kanten
Jag ser tyngdpunkten glida ut i gatan

Hinner aldrig ta emot,
om du fortsätter ropa
utan att låta mig komma nära