I den tigande augustinatten

vilar vinden sina trötta händer.


Jag pressar min kropp mot Din,

hänger mig helt, avslappnad i omfamning.

Långkorta hårslingor mot Din bröstkorg där även

amorbågar vilar.

Trädverk i handflator som söker vad de alltid önskat

och hittar vad de alltid sökt.

Innanför obestämbara irisar

behövs ingen stjärnkarta för att hitta,

Som magneter dras jag till Dig.


Och som din motpol stöts jag ibland bort,

repilerar från din hud

Ut i universum

Roterande, virvlande i egen omfamning.

Träd som tvinnas ihop i lövverket,

och läppar utan närhet.


Hur förklarar jag för Dig att jag behöver den där kartan

vi sedan länge slängt bort?