Det tynger mitt bröst!
Det bankar i min skalle.
Vill gråta, det skulle vara befriande.
Jag behöver tröst.
Men jag har ingen kvar.
Ingen jag orkar och vågar vara helt ärlig och rak med.
Bättre då att bära sanningen själv och enbart bli dömd av egen pöbel!
Krama mig!

Var tog allt vägen, varför lät jag det bli såhär?
Att må bra är förrädiskt.
Man kan ta det förgivet.
Då gör landningen ont.
Jag HATAR att må så här!
Tankar som slukar energi och ger skallebank.
Arg som ett bi för småsaker.
Krama mig!!

Men jag sa KRAMA mig!!!
Snälla bara håll om mig.
Jag gråter så tyst hela tiden inombords.
Du märker det inte, jag lovar.
Bara krama mig.
Jag lovar att du inte ska märka det.
Bara du kramar mig!!!!