Klockan är mycket nu, ändå är varenda sekund värt det. Jag går på en trottoar på en gata som jag kan utantill, i min hand: din hand. Månen ler mot oss och jag tänker att jag aldrig känt mig såhär levande. Har jag ens levt innan den här stunden? Jag blir tveksam för jag känner en seger inombords och en lycka jag aldrig någonsin känt förut. Sneglar på klockan. Fan. Den är mycket nu, för mycket. Ändå vägrar jag släppa din hand och gå tillbaka. Hellre dör jag tänker jag. Tänk om jag skulle dö nu? Om jag dog nu skulle jag dö lycklig bestämde jag mig för illa snabbt och du tittade mig i ögonen som om du läst mina tankar.
- Vad tänker du på? Frågade du och log.
Tur, han hade inte läst de.
- Att det börjar bli se.....
Du tittade snabbt ner i marken, såg besviken ut. Jag ville ta tillbaka orden. Fan. Nu tror han att jag inte vill vara med honom, att jag vill hem. Skit. Rädda dig, NU!
- ....ng dax för småbarnen. Vad händer här näst? Sisten till bron!
En tävling, en vinnare och en förlorare senare stod vi där. Bron var som en magisk plats tagen ur en saga. Allt var så... perfekt.
- Så, vad vann jag? Inte bara äran hoppas jag? sa jag och log fånigt.
- Vad vill du ha? Sa du och delade mina fingrar för att lämna plats för dina återigen.
Jag mumlade tyst något en normal människa aldrig någonsin skulle ha uppfattat.
Jag tittade ner, kände att jag fick de där rosenröda kinderna och skämdes lite. Varför sa jag så för?
Nästa sekund lutade du dig mot mig, drog mitt hår bakom mitt öra och förde din mun så nära du kunde och viskade

- jag älskar dig.