Sverige är indelat i två  klasser.
Politiker och tjänstemannaklassen som anser sig vara nödvändiga för att hålla oss andra på mattan, och vi som har mun full av dammludd sen länge.

Den första gruppen är i princip ostrafflig vad de än lovar, håller eller gör. I sina roller alltså. De tillhör ett kollektiv  som har gjort sig själva immuna mot varje anklagelse om felbeslut, felhandlingar eller direkta  brott mot sunt förnuft annat än den kritik som består i att de inte får personliga kryss på valsedeln, men   vinner deras parti är de kvar i maktens korridorer i allafall.

En tjänsteman som genom felaktig organisation och egen bristande  förmåga håller en sjuk eller barnledig person utan ersättning i månader kan aldrig straffas för försumlighet av folket. Samtidigt kan den som av sådana anledningar får betalningsanmärkningar försättas i skuld hos kronofogde utan möjlighet att överklaga.

Listan kan göras hur lång som helst.

Det enda som är säkert är att väljarna  skall luras tro att deras röster betyder något  just för att ge fortsatt mandat åt detta politiker och tjänstemannafrälse som sedan aldrig mer på fyra år kommer att lyssna på vad väljarna sa.

Vi förväntas ge förnyat mandat åt den ena eller andra falangen mot löften som  de realpolitiskt inte behöver ta annat ansvar för än att vi nästa gång röstar på deras motpart. Eftersom de under sin mandattid sett till att skapa sig löner och pensioner som säkerställer deras ekonomiska trygghet spelar det  inte ens så någon större roll.

Alla vi som drabbas av deras politik vi får skylla oss själva.
vi väljer inte mellan ledare, vi väljer mellan fogdar vars politiska ambition är att trygga sin ställning på vår bekostnad.

Allt under sken av att följa folkviljan.

Vad som än händer, vilket block som än vinner; vi vanliga är förlorare alla.