Människan har länge

berömt sin egen typ av medvetenhet

såsom varande på något sätt

högre stående än alla andra

kända former av medvetenhet.

Vi tillskriver oss förmågor

som vi anser oss vara ensamma om,

såsom att vi är kapabla

att tillverka verktyg vid behov,

att vi kan efterlikna naturen på mångahanda vis,

att vi kan göra oss föreställningar

av sådant som ej verkar existera,

att vi kan samarbeta

nästan mot vilket slags gemensamt mål som hellst.

Inget annat verkar besitta

samma komplexa egenskaper

som de människan kan visa upp.

Man kan förledas tro att allt annat saknar

dessa avancerat komplexa egenskaper.

Denna typ av egenskaper

framhåller människor gärna

såsom varande intelligentare

än den intelligens som uppvisas

i evolutionens långsamma naturliga processer

eller i universums "döda" materias

skapande och sammanhållande

och i oändligt många andra av dess egenskaper.

Visserligen kan man ana nåt fantastiskt

med allt det som naturen kan visa upp,

inklusive existensen av alla oändliga solar och galaxer,

men det ses sällan som att någonting av allt detta

skulle kunna vara styrt

av en samtidig överalltvarande intelligent medvetenhet.

"Kan man inte prata med det så finns det inte".

Alla som ej talar "samma språk" som vi

tenderas avfärdas eller underskattas

till att totalt sakna förmåga

vara medveten om sitt vara.

Man har antagit att allt existerar pga. slumpmässigheter

eller är ofrånkomliga resultat

av naturliga "rent mekaniska" processer

ur mikro/makrokosmos okända värld.

En högre medvetenhet

ses ej som seriöst att tillskriva dessa processer.

Men, vad egentligen behöver hindra

minsta partikel från att ha

en annorlunda men lika avancerad

medvetenhet om sitt vara

som mänskliga organismer,

de har ju uppenbarligen förmågan att samarbeta

med ett oräkneligt antal andra

och "komma överens"

om att skapa som från intet VAD SOM HELLST,

vissa uppdrag tar millisekunder,

andra saker, som ex att "blanda ihop"

till en människa tar någon miljard år,

men inte heller denna tidsaspekt

behöver vara något hinder för möjligheten

att alla som var med på "uppdrag människa"

kan vara fullt medvetna om vad de åstadkommit

och att de är stolta över uträttat arbete.

Att vi på intet vis kan se eller höra "high fives"

bland medverkande till skapelsen av oss

behöver inte bevisa

att dessa ej faktiskt ändå utväxlas.

Alla processer vilka pågår

utanför våra rum/tidsramar i former av okänt

tenderar människan att räkna

som icke existerande eller ej möjligt.

Man kan bara gissa

vad det skulle tillföra av ödmjukhet

inför alltet om vi kunde se allt och alla

som vänner från exakt samma grund,

med egna föreställningar om sina egna varan

och förmåga att registrera förekomsten

av alla andras varan och existenser.

Minsta partikel, molekyl, vattendroppe, sten, mask, solstråle

bär med sig sin egen medvetenhet

om sitt vara och sin uppgift.

Alla olika existensers uppgifter skiljer sig åt,

vi har olika sätt att vara på,

olika platser att synas på,

olika jobb att utföra.

Det enda som verkar osäker på sin uppgift är vi.

Den stora frågan är vad vårt jobb går ut på.

Även om vi inte känner vår uppgift

kan vi ana att vi bör jobba ihop med ALLT

och vara kompis med hela naturen.

Av någon anledning

har processen som skapade oss givit oss

denna "fria vilja",

med vars hjälp vi kan känna oss

fria att göra det som oss behagar,

ont som gott.

Men detta måste absolut vara ett resultat

av ett godkännande och ett "risktagande"

av skaparen av oss,

för vi har ju onekligen möjligheter

att själva styra över vad vi önskar använda

vår fria vilja, begåvningar och förmågor till.

Vi måste därmed med samma fria vilja

söka och komma fram till vad som är poängen

med just VÅRT VARA.

Man kunde se det som att något har givit oss

ett enormt förtroende att förvalta,

ett förtroende som bär upp hela vår existens.

Vad kan då målet idag vara annat

än i gemensamt intresse med universum-GUD-alltet

arbeta med att upptäcka och förstå

för att tillslut fullgöra målet/poängen med att vi finns.

Om allt är medvetet om vår existens

och t.o.m. har givit oss detta förtroende

och vet om vad vår poäng är,

så kan man förvänta sig

att det sitter en hel del och bara otåligt väntar

på att vi ska mogna klart

och komma fram till vilken vår egentliga roll är.

Må vi ej göra detta förtroende till ett fiasko.

Vi måste ständigt söka kontakt och samarbete

med hela universum

för att komma fram till

vår egentliga poäng med att finnas till.

Vi kan också ha i åtanke,

om man utgår från att

ovanstående resonemang är vettigt,

att det är många "ögon"

som har koll på varje steg vi tar,

från alla håll.

Inget missas,

allt registreras och bedöms,

liksom allt annat i universum

ständigt håller koll

på vad allt annat gör överallt.