Jag kommer ihåg

nån gubbe på TV från 60-talet

som stod vid nån svarta tavlan

och ritade diverse klutter och streck

den ena efter den andra

och publiken fick försöka gissa

vad det föreställde

men alla hade alltid fel

för han var så duktig och så finurlig

så att bilden liknade allt möjligt

utom det som var avsikten att den skulle bli

denna liknelse ändrades hela tiden

medans han kluttrade på

vartefter bilden blev mer och mer komplett

men ju närmare han kom

till att bilden skulle vara helt klar

desto mer galna gissningar

kom från publiken

för ingen kunde ändå

gissa eller förstå

för det var alltid

det sista strecket

som var själva kärnan

bäraren av betydelsen

för utan den

så fanns inte alls grunden

för att få ihopa bilden

till det som den egentligen

sedan visar sig föreställa

men när han i ett swiisch

ritar dit den sista

så sa alla alltid unisont

- åååå!! jaa just det jaa..!!

så känner jag att allt ser ut att vara

i den tiden vi lever i

det är just nu

bara det sista strecket som fattas

och inte förrän den i ett swiisch

visar sig

kommer vi inte se

vad allt föreställer

vi kan göra oss

hur många gissningar som helst

och det spelar ingen roll

om vi de facto själva också

håller i penseln

för vi kommer ändå inte

i förväg

kunna utröna

vad det föreställer

- sen

min alldeles egna känsla

är detta

- att jag känner att -

- strecket -

- i detta nu -

- håller på -

- att dras -

- i ett swiisch -

- genom allt som är -

- i oss -

- i kosmos -

- i tiden och rummet -

- i Kärleken - 

- i Ljuset



I kärlek och Ljus

Först publicerad på:
http://ljusetkommer.se/texter/1691
2011-09-17 Av ljusarbetare Ari Viklund