Korsar järnvägen
går in i skogen
där den är belägen
är jag inte mogen
Som en gammal sägen
så oäntligt trogen

Låter fingrarna smeka barken
faller ner på marken
låter kroppen vara
har inget att försvara
Önskar att mitt liv var en saga
som gav styrka åt de svaga
Jag får väl beklaga
att jag er inte kan behaga

Trädkronorna dansar, mot det blå
som änglarnas svansar, precis så
Stannar här inatt, har ingenstans att gå
bara trädens rötter kan förstå

Räknar stjärnor som redan brunnit ut
med kroppen på en jord som snart tar slut
och minns en tid som var förut
bestämmer mig för att överleva, täljer ett spjut

Nattens mörker faller tungt
allt som var gammalt blir ungt

Jag flyger över fallna träd
inget kan hindra min färd
slåss med ett inbillat svärd
Jag är lärd
en aning tärd
Nött i kanten
rullar nerför branten

Simmar över en älv
som om jag vore själv
Gömmer mig ikväll
vid foten av ett fjäll
Slipper andras gnäll

Möter ettpar ögon någonstans
betraktar hans svans
rör vid hans päls
Tåget far förbi på dess räls
någon helt annanstans

Inser att han är min vän
Och jag har hittat hem.