För mig är det oförklarliga mitt eget liv. Jag har sökt en förklaring i så många år, men det enda jag har funnit är en massa ledtrådar som kanske någon gång kan leda till en vettig förklaring.

Jag vet egentligen inte riktigt vad det är jag söker och andra sidan hade jag vetat det så hade jag inte behövt kämpa så hårt för att hitta en förklaring till mitt liv. För mig är livet en enda stor gåta. Det är oerhört komplicerat och väldigt svårt. Ibland undrar jag hur mycket jag egentligen ska gå igenom innan jag hittar det jag hela tiden söker.

Även om livet inte alltid är en dans på rosor, så ska jag vara rädda om mitt liv. Det är ingenting att leka med, för livet är någonting väldigt fint och värdefullt som varje människa har fått. Var det inte meningen att alla människor skulle få ett eget liv, så skulle vi nog inte ha blivit född till denna värld. Sedan är det då upp till var och en hur man väljer att använda sitt liv.

Men alla människor får inte eller kan inte välja sitt liv. De kan bara ta i mot
det som händer och sker. Där är jag själv ett väldigt bra exempel.
För mig har livet gått väldigt snett och jag valde inte att mitt liv skulle se ut som det gör. Jag bestämde inte att jag skulle bli livrädd för min far när jag var liten, eller att jag skulle bli mobbad i skolan, eller att jag skulle få en alkoholiserad mor, eller att jag skulle få så stora sociala och relationsproblem att jag måste bo på behandlingshem i flera år. Eftersom mitt liv blev så här så tror jag att det finns en mening med det och en vettig förklaring till varför, och det är det som jag tror att jag söker hela tiden.

Ofta undrar jag om jag någonsin hittar en vettig förklaring till mitt liv eller om det för evigt kommer att vara en olöst gåta ända tills jag lämnar denna värld.
Tänk egentligen att jag kämpar så hårt för att försöka hitta något som jag inte vet om jag överhuvudtaget kommer att hitta. Det är ganska konstigt. Kanske kämpar jag helt i onödan. Men eftersom jag letar så är det nog meningen. Jag tror det finns en mening med allt som händer och sker och jag tror också det mesta går att lösa på ett eller annat sett.
Förutom det oförklarliga förstås. Med det oförklarliga kan ju vara så mycket mer än bara ett liv. Men för mig är det i alla fall mitt liv. Men sedan kan jag ju börja undra hur sjutton jag ska bära mig åt för att försöka rätta till mitt liv?

För det första så kan jag inte ändra på det som har varit. Men jag kan försöka hitta en förklaring till varför det blev som det blev och försöka förstå det. Kanske till och med acceptera det. Sedan kan jag jobba mig framåt. Se till att det inte upprepas eller går snett på något nytt sett. Jag tror jag måste lära mig att förstå mig själva och acceptera och älska mig själv för den jag är. Jag ska nog heller inte ställa för höga krav på mig själv för då blir det lätt att jag står och stampar på samma ställe, och då blir det enkelt att stanna där det känns tryggt. Sedan förstår jag inte varför det blir fel hela tiden.

Nej! Jag ska nog gå ganska lugnt framåt. Ta en dag i taget. Då tror jag att jag når de bästa resultaten.

Men det skulle också kunna vara så att jag kanske inte alls behöver någon förklaring. Kanske ska jag bara låta livet vara som det är. Jag gör det nog bara värre än det redan är om jag håller på att gräver i en massa gammalt elände hela tiden och försöker hitta en vettig förklaring till varför det blev som det blev

Jag tror att förklaringen är det liv som jag lever idag. Om jag ägnar mera tid åt att se det istället för att hela tiden forska i det förflutna, så tror jag att jag skulle må mycket bättre. Jag blir ju ändå inte klokare och dessutom kan jag i alla fall inte ändra på det som varit. Så jag undrar: Varför över huvudtaget bekymra mig? När jag kan ta vara på det fina jag har idag, ett liv som i alla fall jag är tacksam över. Jag har människor omkring mig som faktiskt älskar mig för den jag är trots mina fel och brister och mitt liv som gått så snett. Bättre än så kunde inte jag få det. Så se ditt liv som det är idag, det tjänar du på i längden.