ett vemod lägger sitt tunga dok över kvällen
som mörknar mot höst
det slags vemod
som får barnasjälen i mig att vilja
springa fort fort hem
vara snäll
göra allt bra som blev fel
och säga: jag menade inte det!

vuxenmänniskan i mig
suckar resignerat
- det hjälpte inte ens då

och gör sig en kopp varmt kaffe

snart kommer sömnen
den välsignade