Det hördes en tydlig duns. Sen var det som något hasade sig bort inunder ett bord, som stod i ett hörn. En kuschad hund, eller?

Dessvärre var det inte någon hund - jag hade gärna sett det, faktiskt.
Istället var det mitt självförtroende, som skadskjutet sökte skydd för världen.

Jag prövade att kalla det åter. Visslade lite som man kanske gör, när en hund kommit på avvägar. Och jag är bra på att vissla.
Men vad hjälpte det. Mitt självförtroende kröp bara allt längre in där i dunklet under bordet. När jag böjde mig något ner och närmare skärskådade mitt eget elände, såg jag att det visade tänder. Och så morrade det aningen.

"Fan", tänkte jag. "Nu får jag hämta rottingen igen och jaga ut rymlingen till den fria världen. Ensam kan jag ju inte klara mig i längden".