Hösten är som den alltid är.
Grå.
Fyra nyanser av brunt med en förhoppning om en vår
som aldrig tycks komma.

Mörkret klockan halv åtta, som snart blir sju, sex, fem
Fyra.
Mellan fyra ögon kan man viska
"Låt mig sova till april"
Väck mig när du vet vem jag verkligen är.
I vår kanske vi kan vara ärliga, sanna.


Löven ligger fuktiga,
Redan klistrade mot den ständigt våta asfalten,
och visst känner du hur även jag
pressas mot jordens inre
utan kraft att vända
Den Andra Kinden Till?

En höst då de som tror att de älskat
Men aldrig gjort det
får hjärtat krossat
Gång på gång.
I en värld där ingenting är rättvist
och allt har en mening
är det meningen att vi ska älska varandra
i nöd och lust,
från kust till kust.
Trots att vi aldrig torkar, aldrig blir varma.
Ingen finns att värma dig inifrån,
om inte ens Du känner dig själv.


Nu faller regnet tungt på våra axlar,
redan nedtyngda av skuld och hjärtesorg,
krig vi aldrig varit med om och sådant vi bara sett
ur andras perspektiv.
Med orkaner i själen och ett alvedonlugn i kroppen.
Bedövande mörker,
hur ska vi kunna tänka klart såhär års,
då inte ens äkta kärlek är äkta
och stjärnorna inte längre syns?


Skona oss från hösten inuti och låt mig sova till april.