Det känns bekant..
Den där känslan av att orden fastnar i halsen och luftrören blir allt trängre.

Likgiltigheten smyger sig på, ett andrum.

Viljan att klistra på ett leénde för att få allt att kännas som förut för en stund.

Rädslan för framtiden, en molande värk i magen som viskar om ett uppbrott?

Demonerna skriker i bakgrunden att loppet är kört. Kusken är död.
De sliter sig närmare, som om de visste att mitt hopp sakta rinner ut i sanden?

Snälla vänd det här.
Prata med mig.
Laga mig.
Gör mig hel igen.