Mitt hjärta är ett industriellt ödelandskap, en svaveldroppe i syndafloden strax innan den oförglömliga elden, ett upplöst saltkorn i Gangesdeltat där världshaven slutat tro på gryningen… det finns sanningar som glider genom förgyllda skyar och släntrar genom övergivna vallmofält i utkanten av civilisationen där existens och krig och kärlek är annat än ouppnåliga ord… i mitt barndomslandskap av snötäckta åkrar, blänkande stjärnor och skolavslutningar utan glädje ligger mina fallna drömmar som slagna själar längs vägen och drar efter andan i väntan på att för alltid få torka in i glömskans öken.

Ängel, det var alltid du som strålade. Oavsett om du tror mig eller inte så finns det toner i månskenssonaten som skapats för att fånga essensen i dina ögon. När tiden hann ikapp oss fick du annat att tänka på, och saker blev mer angelägna.

Ängel, det är inte du som låter, det är bara mina tårar som knackar mot fönstret och det rinnande vattnet är bara Mississippi som tröttnat på sin färdväg och äntligen hittat hem. Ängel, jag ska aldrig låtsas bli någon annan för någon annans skull, det får räcka med alla nätter i parken när vi vävde våra drömmar i oförglömliga moln av sammet och spände trådar mot avlägsna stjärnbilder och lovade varandra att hålla ihop till ljuset flödade i kors.'

Det är en metafysisk tomhet att leva i ett förlorat sekel och känna tiden skava mot kinden som en frostig fönsterruta i en taxi om vintern. Det är en panikartad känsla att sluta andas i en dröm och kippa efter andan och sedan bli sviken om dagen som man blivit sviken om natten. Ängel, du ska veta att jag saknar drömmarna som fanns, du ska veta att mitt skepp är på glid.