När jag var mycket yngre, mycket grönare, mycket villigare att uppleva livet var jag ändå magnetiskt dragen till samhällets baksidor, till de spruckna drömmarnas land, de hopplösa förlorarna som gett upp dagsljuset och låtit mörkret och regnet flöda in...filmernas och böckernas gestalter som låg vridna i ångest tjugo år efter sin prime time, stinkande av sprit och billig blues. Det var något romantisk i de bilderna, det utslagna livet som gav en viss illusion, en annan verklighet än Handelshögkolorna och juristlinjerna med lockande framtidsdrömmar som mina vänner drömde om. Och vad händer, man slösar bort några år här, några år där och plötsligt står man på en random bar med en drink i handen och vet att det är för femhundrade gången man slänger bra pengar efter dåliga nöjen som ger ett tidsfördriv som bäst och som sämst ger en bakfylla och en förlorad söndag - eller torsdag eller whatever. Och tiden går. Klockorna spinner som eviga hjul och någonstans i ensamheten och de eviga lysrörens sken så dyker minnen upp från tiden då drömmarna var vackra, och det är så djupt tragiskt att man inte kan undvika att förlora dåliga år och ta tillvara på de få stunder som varit bra.

Jag är äldre nu. Jag känner mig inte gammal, men det är uppenbart att livet inte blev som man önskade... men fortfarande finns chansen och jag undrar om det är värt att ens söka sig mot drömmarna, låta fantasin flyta iväg. Allt blev ett jäkla mellanläge...allt ok. Inget är bra och inget är dåligt. Man säljer sin själ för ett kontor och får sina pengar och dricker och det är så ovärdigt att ragga nuförtiden, så ovärdigt att ens försöka när man blivit dissad så många gånger att hjärnan blivit en försvarsmekanism mot allt av värde. Det är så enkelt att bara glida på, bara fortsätta i samma invanda spår.

Jag trodde alltid att det skulle finnas en plats för mig... att man lever sina år, jobbar runt och reser...träffar folk och testar saker...och så plötsligt en dag har man hittat rätt och livet känns bra och man har funnit en meningsfull tillvaro på en meningsfull plats och man har blivit något som de andra aldrig blev... Men det blev aldrig så. Resor och skolor och folk och flyttar hit och dit och sen inser man att man förlorat sina bästa dagar, att det inte blev någon mening... Istället för en plats med mening blev man kvar på en plats som känns ok... men inte mer. Säker lön, säkra tidsfördriv... man gör allt för att få tiden att gå medan man för evigt längtar om ett annat liv i en annan slags värld.

Jag är en vandrade tomhet, ett ökenslott, en borttappad nyckel. Alla tragiska filmkaraktärer kommer återigen till liv och jag ser inte längre något romantiskt skimmer över att vakna upp på ett hotellrum med en känsla av att allt är förlorat. Det är på riktigt nu. Det är ingen film som fladdrar förbi på natt-tv... deras liv skrapar så mycket mer intensivt på min egen tillvaro...lockar på mig. Hur gick det till och finns det någon väg tillbaka?

Någonstan därute finns ett bättre liv. Jag vet att det finns där. Jag vet att drömmarna inte får dö. Det är bara så svårt att navigera i myllret av icke-händelser och kortsiktiga frestelser där alla gör så gott de kan för att framstå som något de aldrig var menade att bli.

Och jag ligger ofta vaken på nätterna, stirrar i taket och försöker somna....tänker att om inget snart förändras, om inget snart händer så kommer jag bara att.... om inget händer, om inget förändras så ska jag... om inget förändras. Jag kommer att...