En blek man lämnar staden
Ingen förföljer hans steg
Det är alltid natt där han går

Septembertunga skyar över slättlandet i väst
I öknen får man vara ifred
Här gömmer sig ingen som vill bli funnen

Andeväsen svävar kring hans skugga
Rispar svagt på natthimlen
Får de avlägsna stjärnorna att blinka

Det är alltid samma stjärnor
Samma blinkande ljus som följer hans väg
Samma förbannade atomer som formar liv

Nio år, han läser om istiden i skolan
Och när det börja snöa sent på kvällen
Tror han aldrig att det ska sluta

Ingen snö föll för evigt och vintern blev till vår
Och tiden flöt vidare som ett svart flod om natten
Några år här, några år där

I spegeln känns sikten oklar
Någon har stulit år
Skrapat ytorna med sten

Vintergatan spinner vidare
Det är nästan tyst runt hans själ
Bara några miljarder sprakande atomer