Det dimmiga lampskenet borrar sig in i min panna och hugger ålderrynkor medan jag hålögt sneglar ut mot ödsliga innanhav av bortkastade dagar. Utanför fönstret faller aprilregnet som jag kysste farväl för så evigt länge sen på fotbollsplanerna och på fälten runt den lilla sjön. Jag saknar de naiva tankarna jag vågade låtsas drömma om långt innan allt bara blev ett oförglömmigt skimmer av könlösa kontorsdagar i väntan på något bättre. Dagarna i Memphis blev aldrig bättre. Jag kunde aldrig sluta drömma om den turkosblå Geneve-sjön och tjejen med det svarta håret jag gav upp på flygplatsen den dagen för många år sen. Allt är bara tankspridda fragment av år som svept förbi och det känns patetiskt och enkelt och medelmåttig att börja sörja som om livet var över, men ändå skaver tanken att planet aldrig ska lyfta, att de ljuvaste nätterna varken varit eller ska komma och att blåa ögon aldrig ska vända sig efter mina steg och vintervilan ska bli längre och mer utsliten för varje år som går. Den desperata längtan efter flykten har bytt karaktär och nu sticker nätterna hål på varje dröm, och det är vår och det är på ett sätt meningslöst eftersom det kommer en annan höst och det är samma människor med andra problem som ska ta över historieskrivandet när dagens trender vittrar sönder.

Mitt hotellrum är lagom slappt, rena linjer och fåtöljer som håller en bit in på 2010-talet. Jag kan inte höra Atlantvågorna som sveper in mot kusten och kraschar mot piren härutanför. Jag kan inte höra vågorna, och jag kan inte längre höra era röster. Livet är ett sorl av flyende intryck.

Jag lever ett enkelt liv. Och om du någonsin kommer hem vill jag att du hälsar alla på Biljarden. Hälsa dom att jag lever ett enkelt liv. Hälsa dom att jag aldrig ser tillbaka på den tid som flytt.