En liten grabb kom hem från skolan
en dag och var så ledsen och hans pappa
undrade vad det var, som hade hänt och han sa
då att hade tröttnat på att han alltid blev mobbad.

Det var de större grabbarna, som höll på och tjafsade
och retade honom på alla vis utan orsak, han hade då
inte sagt något eller gjort dem något ont. Deras påhopp
slutade alltid med att alla skrattade åt just honom.

Då sa pappan till honom att det mobbarna säger de
dumma skämten skall du vända om så det elaka
de har sagt det faller tillbaka på dem själva
för då får du skrattarna på din sida för då
faller bråkstakarnas tilltag platt till marken.

Du skall alltså stanna kvar, även om du är rädd eller ledsen
ta de orden, som de sagt och vända på dem, så det blir
till din fördel och, som jag sa och får du skrattarna på din
sida har de ingen chans sen för att bli utskrattad gång
på gång det klarar ingen av. Inte ens mobbare!

Sonen gick till skolan nästa dag, pappan undrade så
klart hur det skulle avlöpa där, så när pojken kom hem
ifrån skolan då frågade han honom hur dagen hade gått...

Jodå pojken berättade att mobbarna fick sig en sån
skrattsalva så de teg nästan på direkten. När han kom
till skolan stod de, som vanligt vid cykelställen och hängde
och skrek till honom så fort de såg honom:
-Va´vad har du på dig? Var har du hittat den mössan?
Typisk tjejgrej! Den passar ju dig.... Hahahahaha...

Då stannade jag sa pojken och tog av mig mössan och
höll upp den för grabbarna och de skrattade ännu mer
och jag berättade att mamma hade stickat den och sa
att hon hade stickat in ett mönster, då sa de att de såg
då inget möster alls. Men jag fortsatte och sa att det
lyser bara i mörkret, följ med mig ner i källaren så
skall ni få se...

Jag började gå mot källaren med mössan i handen
men de stora grabbarna stod kvar och gapskrattade
så då tänkte jag på dig pappa vad du sagt då viftade
jag med mössan åt det andra gänget, som stått och
tittat på, som vanligt när bråkmakarna höll i gång
utan att säga ett ord för mig, som vanligt vågade de
inte säga emot dem. Men då följde de till min häpnad
med mig, men skrattet ifrån mobbarna lät inte så
häftigt och starkt längre.

Vi kom ner till källaren stängde dörren och jag tog
på mig mössan. Det blev tyst. Fast jag inget såg
i mörkret så hörde jag hur de tittade. Och jag
visste också att de inte såg någon bild på
mössan alls än, det tar några sekunder
innan den tonar fram.

Men när jag hörde: -Ooooohhhhhhhhhh! Då förstod
jag att bilden hade kommit fram. Och sedan när de
sa: -Kan inte du be din morsa att sticka en sån till
oss... Vilken bild! Den dödskallen sitter ju bra...

Då förstod jag att jag hade fått in en fot i det gänget...

När vi kom upp ifrån källaren stod bråkgänget kvar på
samma plats, som de stått när vi gick ifrån dem när
de såg oss ropade de:
-Va´va´de´för bild, som kom fram då... Vad såg ni..
Då svarade jag: -Egentligen en avbild av er, en vit
och mycket vacker! Strålande!

Då började det andra gänget att skratta, de skrattade
hel vägen in i skolan, där mötte vi en lärare som sa:
-Oj det var roligt att höra er skratta! Har ni haft kul?
Då sa jag:-Javisst för här blir dumbommar avbildade!
-Oh, sa läraren, du väl menar väl utbildade...