Backe upp och backe ned.
De oändliga vägarna och Den ouppnåeliga himlen.
Olivträden sträcker sig därmot,
längtar och bedjar med olivgröna blad,
olivsmakande börd
och otydlig innebörd.

Som små mjuka tussar känns molnen
på avstånd.
Fast vi vet
hur det verkligen ligger till.

Då vi susar fram genom landskapet
i en för vägarna för stor bil
samt i ett för omgivningarna alltför avgasspottande fordon
begriper vi inte riktigt var vi är
eller hur vi kom hit.

Jag blundar och kan nästan känna dofterna genom fönsterglaset
och höra ljuden genom motorns dån och ac:ns slammer.

Doften av en himmel som säger att alla är välkommna,
men som endast släpper in havet och vinden,
stjärnorna och allt annat obegripligt.

En mans mysk då han arbetar bland sina älskade vinrankor. Backe upp och backe ned.
Som man önskar att man vore en vinranka
Just då.

Bergens viskande ord
om underverk och drömmar
om att vara en sten i någons ficka eller en berlock
runt en vacker flickas hals.

De mumlade orden i telefonluren om skönheten hos naturen
och en dold bävan om att inte svika.
Inte lämna, trots allt.
Alla de ord som inte sagts
och aldrig kommer sägas

tänker jag på när vi susar fram
över berg som vill vara stenar
och under en himmel

som inte är tillräckligt öppen.