Ensam i mörkret.
Jag känner hur tårarna rinner ner för kinden och gör att mitt hår klibbar fast på kinden.
Jag torkar bort det blöta med tröjärmen och snyftar till.

Reser mig sakta upp.
Försöker sitta rakt.
Men jag klarar det inte.
Trillar tillbaka med huvudet på kudden.
Huvudet hinner inte förbereda sig på slaget så jag tappar andan.
Eller låter väl bli att andas.
Jag vet inte vad.

Allt är så tyst och öde.
Så ensamt.

Då känner jag din hand som sakta smeker mig över håret och ner mot ansiktet.

Jag hör din röst säga att allt kommer blir bra.
Att du alltid kommer finnas där och trösta mig vad som än händer.

Dina andetag kittlar i nacken på mig.
Dina hjärtslag slår jämt och hårt mot min rygg.
Jag känner mig trygg.

Du drar mig närmare dig och kysser mig på kinden.

Jag ler lite, försöker röra din hand som försiktigt vilar mot på min arm.
Men det enda jag känner är min egen hud.
Jag tittar åt sidan.

Du är inte där.

Allt som kändes så verkligt.
Var bara en illusion.

Tårarna börjar växa i ögonen.
Allt blir suddigt och jag måste blinka hårt och bita mig i läppen lika hårt för att dom inte ska börja falla igen.

Jag behöver dig här.
Jag behöver din värme och din kärlek för att orka vidare.

För nu är det stopp.

Men ibland.
På natten.
Kan jag fortfarande känna din kropp mot min ryggtavla.
Och din röst i mitt öra.
Som säger att allt kommer ordna sig.