I skydd av mörkret och kylan sitter jag. I öronen har jag de mest sorgsna melodier du kan tänka dig. I min hand har jag en nytänd cigarett.
Jag röker nog egentligen inte.

Tankarna väller fram och kör över mitt hjärta som en ångvält. Hjärtat gör inte motstånd längre och det låter tårarna rinna sakta längs mina kinder. Framför mina ögon blixtrar bilder föbi. Bilder av dig, oss, våra finaste minnen. Dina ögons intensitet brinner på min näthinna, precis som om du skulle stått några millimeter från mitt ansikte.

Det är så länge sedan nu men det släpper ändå inte. Är det äkta kärlek eller är det bara en idiotisk förklaring till att få uppmärksamhet och empati? Eller är det bara osammanhängande meningar som beskriver mitt hjärtas sönderslagna muskels sorg i form av obetydliga ord? Jag vet inte, för jag känner ingenting längre.

Jag vet ingenting.

Jag vet inte hur min andra halva våldsamt slets ur min kropp. Jag vet inte hur tårarna lyckas falla även fast tårarna för dig borde vara slut vid det här laget. Men jag låter dem rinna från ögonvrån och blöta ner både papper och själ.

Jag tar mitt sista bloss och låter all dagens sorg försvinna med röken som väller ut från mina lungor när mina läppar viskar ut ohörbara ord om dig.