Det är såna som du som får mig att vilja kräkas för allting är så påhittat och på låtsas.
Pluttinutti och en puss och lite hjärtan och jag ser genom alltihop. Samma ord till olika människor. Samma beteende och jag vet vart allting kommer sluta även fast du spelar oskyldig och det gör dina små älsklingar också. Jag vet sanningen. Jag vet hur du fungerar, hur du tänker.
Du vill ha någon som är lugn, mogen och fötterna på jorden. Jag är galen, omogen så det skriker om det och mina fötter är i himlen ändå så älskade du mig högre än alla bergstoppar och längre än stjärnorna räckte. Jag älskade dig precis lika mycket om inte mer. Det var kort, kärleksfullt och totalt meningslöst. Men jag vet att jag alltid kommer ha den största platsen. Jag kan säga det utan att vara egoistisk för jag vet hur det är.
Tar avstånd för du är rädd, rädd för det som var och för allt som hände.
Kan inte förstå att jag kunde se ett liv i dimman. Ett suddigt, bråkigt, stökigt, underbart, pluttinuttit, pussigt och hjärtigt liv med dig. Ändå är mitt liv indelat i tre delar. Före, med och efter dig. Varenda gång jag ser mig i spegeln så ser jag dig i mina ögon och varje gång jag ser dig ser jag delen av mig själv du tog. Det var du + jag och en del av du sitter kvar i jag och en del av jag sitter kvar i du.
Det är så här jag är nu och så här lämnar du varje misstag efter dig. Så många som kan se dig i sina ögon i spegeln varje kväll. Så många som följer varje steg du tar.
Du har skapat dig ett eget litet imperium men varje imperium måste gå under och jag tänker se på och skratta dig i ansiktet med resten av dina små "misstag" vid min sida när du faller.