Jag får inte längre det jag vill säga sagt. Det sitter fast och jag hittar inte orden för att beskriva den där känslan av hjälplöshet, att inte kunna göra något man vill av hela sitt hjärta, och det tär på mig för jag vill ju så gärna. Jag vill ju så gärna skrika ut alla stora versaler och låta dem falla ner på papper. Men någonstans däremellan tar det stopp, någon kommer med håven och fångar upp bokstäverna och jag hinner inte ens försöka memorera i vilken ordning jag uppfann dem i mitt huvud.

Jag faller ner i något svart och stort, något som jag inte riktigt visste fanns, inte på det här viset. Det är någon slags blandning av salig lycka och ett hat mot något som bara existerar i mina tankar men ännu en gång kan jag inte uppfatta vad det är. Jag har min stege och jag hade tänkt klättra upp men jag insåg rätt fort att det är i det här mystiska svarta som jag kanske kan lyckas hitta mina ord igen och på något vis hitta dem som passar rätt för att beskriva den där känslan av hjälplöshet ändå.