Hon tryckte av samtalet och lade åter tillbaka mobilen i knät. Lutade sig långsamt bakåt i sätet. Hjärtat bultade hårt och Elin blundade. Lät de brännande tårarna rulla nerför de nypudrade kinderna. Lät de elaka tankarna komma, väntade in dem, lät dem vältra sig över henne som en väldig våg.

Utanför det immiga bilglaset susade trafiken förbi. De mötande bilarna svepte över henne med sitt vita sken. Som eldklot framför hennes stängda ögonlock. Men inne i bilen var hon skyddad. Här kunde hon sitta. Hela natten om det var så. Verkligheten utanför tillhörde ändå en annan värld.

Hon lyfte upp telefonen igen och tryckte fram senast slagna nummer. Telefonsvararen var fortfarande på. Hans käcka inspelade röst. Niklas jobbröst, stram och prydlig. Alla minnen vällde över henne. Den gången han inte svarade. Ett halvår hade gått nu. Allt var nästan läkt. Hans lögner efteråt. Hur hon snirklades in och virrades bort i de mest avancerade lögner.. Hur hon valt att tro på honom. Att fortsätta älska honom. Att se framåt trots alla frågetecken.

Luften i bilen började bli kvalmig. McDonaldspåsen låg skrynklig på sätet bredvid, flottig och illaluktande. Elin svalde en plötslig impuls att kräkas. Hur kunde hon gå på det? Hur kunde hon tro på honom? Hur dum fick man vara? Var var han nu? Satt han och hånskrattade någonstans åt hennes dumhet. Satt han hemma hos henne igen och struntade fullkomligt i Elin. Satt de och kysste varandra, smekte varandra. Kanske tog han av henne kläderna just nu?

 Elin vräkte upp bildörren och kräktes våldsamt. Hulkade och hulkade tills det inte fanns något kvar i henne. Bara tomhet, illamående och frätande magsaft. Blåsten sög tag i hennes långa hår och iskylan trängde sig in i bilen. Hon stängde hastigt bildörren och sjönk tillbaka i sätet igen. Försökte få andhämtningen att återgå till det normala. Hatade honom så starkt. Hatade sig själv. Tog upp mobilen och slog hans nummer med darrande fingrar.

En sista gång, lovade hon sig själv.