Det fanns en partiledare som inte ville sitta i sminkrummet samtidigt som någon vars åsikter han ej delade. Som om partiledaren inte trodde på sin egen åskådnings lyskraft, förutom när den fick kasta skuggor över utpekade fiender, som om dessa var och förblev ohyra, hur civiliserat de än betedde sig i jämförelse... Gesten visade med all (o)önskvärd tydlighet vem - om någon - som var den riktiga rasisten, vem som delade upp folk i klarrött blod och blågrumligt blod. Folket själva delade uppenbarligen upp sig betydligt mer sofistikerat...

I den vänstra hjärnhalvan (eller hjärthalvan) rymdes numera i stort sett blott en projicerande hållning. Den röda rasismen målade sin bild av hur ondskans vind drabbat de stackars människorna, likt ett smittoämne, som om tusentals individer var helt omedvetna om sina egna visioner eller reaktioner, som om människor måste räddas genom den enögde doktorns motmedel. Voltaires ord om att jag må skarpt ogilla din åsikt men brinner inte desto mindre för din fulla rätt att framföra den fritt - dess andemening låg nu ljusår ifrån den skendöda kommunismens rigidaste form.

När det numera inte var högre i tak än såhär - hur skulle man då överhuvudtaget kunna vara med och hantera den mångkulturella verklighet som man påstod sig värna om?! Och hur skulle de övriga partierna lyckas frigöra sig ifrån den retoriska spindelväven, ifrån de mediala klyschor som mobbade varje potentiell mobbare etter värre?! Det framalstrade klimatet hade fått sin lilla varböld att tampas med, rättvist likt karma. Emellertid ville väldigt få se läxan som en positiv utmaning, att transformera sig en aning, att äntligen lösa några riktigt konkreta problem. Än så länge skyllde man mest ifrån sig på andra, på varandra.