Tystnad.
Jag stirrade tomt framför mig, utan att se solen. Utan att känna vinden. Jag kände bara tårarna tränga fram och hur min underläpp började darra, hur hela min kropp skrek i panik, hur jag slets mellan två världar. Jag skrek ut min ilska, skrek så hela världen skulle få veta. Sorgen kramade mitt mörka tomma hjärta som en torr trasa, vred ur de sista dropparna av hat. Jag vrålade av smärta, skrek i panik. Spärrade upp ögonen och lät tårarna trilla ner. Jag knöt nävarna och slog mot dig, men missade. Ditt skratt. Ditt leende. Dina händer på oförlåtliga plattser och hur du viskade i mitt öra att du kunde göra vad du ville med mig. Jag vred mig i panik men kom ingen vart, du var alldeles för stark. Rädslan som spred sig i kroppen som fick mitt hjärta att stanna, skjuta ut stjälkar med taggar alldeles för vassa, slingra sig ur min kropp ner i marken under mig och dra mig med ner mot helvetet. För det var precis så det var. Så jag kände det den sena sommarkvällen. Innan allt detta hände hade jag varit så lycklig med dig, känt den dära pirrande känslan i magen av lätta vingslag från fjärilarna. Men nu, nu trillade dem ner och blev liggande kvar som förkolnade askhögar.

Jag minns den kvällen så väl, den förföljer mig i minnet. Den dagen kommer aldrig att försvinna, den är inbränd i mitt sinne. Det gör ont i mitt hjärta, det som en gång bultade klar rött, det som nu kämpar för att få bort giftet ur mina sköra ådror. Jag lägger armarna runt min beniga kropp, känner ryggraden slickad mot skinnet, känner hur jag är på väg bort. Bort mot okända platser vackra och ljusa. Dit bort ondskan aldrig når. Jag river upp stora sår på armar, ben och knän skriker i förtvivlan och letar efter nya svar, varför blev det så? Varför?

Okända krafter sliter i mig, drar mig fram och tillbaka, får mig att vela vid stupet utan att titta ner.
Men jag sliter mig loss slår vilt med armarna. Springer bort. Snubblar och faller, slår mig. Med ens en ny anledning till att gråta, för det måste alltid finnas en anledning. Alltid.
Smärtan,blodet och skriket. Det kom från ingenstans, jag brottades mot döden, slet och drog. Bet och spottade för att sedan blir ner pressad mot marken. Allt om och om igen ända tills jag vaknar i panik mellan våta lakan i min säng. Samma dröm om och om igen. Gud jag hatar dig, du som skulle skydda mig. Ge mig vingar, ge mig styrka, ge mig mitt liv tillbaks. Det du slet från mig med starka tag. Jag tror inte på lycka och jag tror inte på gud. Ondskan växer, hatet sväller. Men det är fortfarande samma kropp. Den som inte har något hopp.