Ibland undrar jag om det inte syns på mig. Det gör så ont, detta bultande monster som bosatt sig i mitt mörka hjärta. Det monster som förgiftar mig. Sprider sitt gift av minne i mina ådror. Oavsett hur jag försöker glömma, kommer dem ändå tillbaks. Jag hatar de mörka nätterna och de hemska drömmarna. Jag hatar vad du gjorde, jag hatar hela dig. Varje natt är en plåga, då jag vänder o vrider mig i sömnen, skriker och gråter. Drömmarna om dig. Fy fan vad jag hatar dig. Jag klarar inte av att ljuga för mig själv, jag orkar inte. Smärtan jag bär inom mig vill tränga ut i alla öppna sår, de blöder och blöder, trycket är allt för stort. Ibland måste man lätta på trycket, bara i bland, för att känna att det verkligen är sant. Att höra dina andetag flåsa mig i örat varenda jävla natt, för en sekund kan det till och med bli alldeles för verkligt det är då, då jag skriker. Jag blir äcklad av min kropp, jag hatar allt, hatar dina ord, hatar allt som påminner om dig. Allt började som en lek för dig, som sedan förändrades och blev fullt allvar. Jag hatar mitt utseende på grund av dig, du slängde smutsen över mig. Att du aldrig förstod att du dödat mitt självförtroende, du kommer tillbaks om och om igen.
När ska du lämna mig ifred?...