Min psykolog hade just kallat mig för onormal. Inte på det där sättet "Du är annorlunda och intressant" utan mer som "Du är konstig och det är därför som ingen gillar dig".
Det kändes som att jag satt alldeles naken inför honom. Inte för att jag höll med om det han hade sagt. Kanske för att han själv så intensivt verkade tycka att det var sant.
Ingen av känslorna som bubblade i magen iddes komma upp och spricka. Varken ilskan eller förvåningen. Däremot steg tårarna i mina ögon. Jag sänkte huvudet fort för att dölja mig. Skyla min reaktion. För sent.
När jag lyfte huvudet igen såg jag hur hans vigselringstomma hand kom emot mitt ansikte. Kanske för att trösta. I ren panik bet jag honom. Inte hårt, men tillräckligt för att han chockad började vifta med båda händerna och gapa.
- Du är ta mig fan inte klok, gormade han samtidigt som ansiktet hastigt växlade färg.
Jag reste mig, parerade den hand som sträcktes mot mig. Jag fick tag i jackan. I dörren vände jag mig om och blängde på honom.
- Inte du heller. Tjänstefelsnisse. Man kan inte först slå för att trösta sen, fattar du väl!

Jag sprang de två trapporna ner från psykologens mottagningsrum. Ulf Stark. Jag gissade att efternamnet var någon slags kompensation för allt han inte var. Han var liten, men med en begynnande kulmage. Kanske 40, 45 år. Tunt, spretigt hår och små glipor till ögon. Han hade från första stund utstrålat något dåligt. Av de fem gånger jag hade hunnit träffa honom hade han förmodligen närapå begått tjänstefel tre gånger. Onormal. Ordet snurrade i min skalle. Onormal. Vem var han att kalla mig det? Jag fortsatte att springa över kullerstenarna bort mot busstorget. Jag hade tur. Det stod en buss inne som skulle ta mig hem. Väl på bussen sjönk jag ner i sätet. Pulsen dunkade hårt i kroppen och svetten rann längs bröstbenet. Ögonen sökte sig bort mot byggnaden där han fanns. Ulf Stark. Han syntes inte till. Busschauffören startade motorn och fordonet rullade sakta ut från stationen.

– Han är helt jävla galen.
Jag väntade tills jag kom hem innan jag ringde vännen Ingrid. Hon försökte lugna mig, men det lyckades hon inget vidare med.
– Så försökte han ta på mig också då bet jag honom.
– Vad sa du att du gjorde?!
– Jo. Antar att han skulle kunna anmäla mig för misshandel, sa jag med trumpen ton.
Ingrid var i färd med att baka en kladdkaka. Egentligen skulle hon ha med den till jobbet dagen efter, men hon lovade att komma över med den. Inget gladde mig mer i den stunden. Ingrid och kladdkaka. Det bästa som fanns.
En timme senare ringde det på dörren. Ingrid omfamnade mig när jag öppnade. Hon luktade höst och hon såg ut som höst. Hennes hår var illrött. Hennafärgat. Kinderna var rosiga efter promenaden hem till mig och hennes kläder gick i orange, grönt och brunt. Vi brukade skratta åt oss själva och kalla oss för kulturtanter. Hon i klassiska jordfärger och jag i svart. Nästan alltid svart.
– Hur är det? frågade hon.
– Jag hatar honom. Han har fått mig att tvivla på mig själv. Jag som just slutat. Annars är det ok. Hur är det med dig?
– Jodå det är bra. Galet på jobbet för tillfället. Ingen ordning alls. Här är kakan.
Mitt leende kunde inte bli större när jag tog emot den runda formen. Barnsligt kakförtjust. Vi kröp upp i min soffa med varsin kopp kaffe i händerna.

Ingrid var den som stod mig närmast och hade så gjort i flera år. Hon var den enda som jag verkligen talade sanning med när gällde mig själv. Det fanns knappt något om mig som hon inte visste. I alla fall så visste hon allt som hänt efter den dagen vi träffades. Ingrid gav mig råd, skällde på mig, skrattade åt mig och älskade mig som den jag var. Jag hade egentligen aldrig riktigt haft behovet att uppsöka en psykolog. Att ventilera med Ingrid var perfekt och hon var så klok. Det var andra människor i min närhet som tyckte att jag skulle träffa en psykolog. För att, som det hette, reda ut mitt inre. Nog för att det mesta hade varit trassligt ganska länge, men kanske delvis för att jag var sådan som person. Snurrade ihop saker och framför allt känslor. Allt som oftast blev det pannkaka av alltihop och framför allt förhållanden.

Jag hade sökt på nätet och för att hitta en psykolog som fanns på en ort några mil bort. Det kändes tryggast så. För på något sätt kändes det lite pinsamt att betala pengar för att någon skulle rota i ens tankar. Man kan ju alltid sluta gå tänkte jag när jag första gången knackade på Ulf Starks dörr. Han var kort. Jag kände mig som en giraff framför honom. Lite som en tomat och en gurka. Jag den senare. Han plirade mot mig som om han försökte komma underfund med vem jag var och jag kände mig som en öppen bok. Det var ingen behaglig känsla, trots att jag visste att han ingenting visste. Vi slog oss ner.
– Varför är du här, frågade han.
På det hade jag inte något bra svar. Jag såg mig om i rummet för att vinna tid och hasplade ur mig något om kris för några år sedan, förlusten av en vän, kraschat förhållande, elak syster men snälla föräldrar. Den tappade lusten på jobbet och för livet i allmänhet kom också med på listan av anledningar.
Ulf Stark tittade på mig.
– Så du har inget förhållande nu?
– Nej, svarade jag och kände hur kinderna hettade till.
Reaktionen var konstig. Att jag var singel var inget jag skämdes över, men det var något i hans sätt att konstatera det hela på. Jag kunde inte sätta fingret på det. Han kisade mot mig som om han försökte komma på något smart att säga.
– Är det ett problem för dig?
– Vad?
– Att du inte har något förhållande.
– Verkligen inte, svarade jag kort och han tog upp ett annat spår.
– Berätta om förlusten av din vän.
Jag darrade till. Det hade gått sex år och fortfarande hade jag svårt att tala om det.

Ingrid var väl insatt i mina besök hos Ulf Stark. Hon hade uppmanat mig att fortsätta trots hans knasiga framtoning, för som hon sa:
– Det kanske blir bättre.
Jag ville också tro att det skulle bli bättre. Därför fortsatte jag att gå. Nu var det definitivt slut på samtalen. Ulf Stark skulle inte få trakassera mig mer och inte hade jag blivit klokare eller mindre rörig. Snarare tvärtom. På senare tid hade jag valt att vara ensam, eftersom jag fungerade mer som en vanlig människa då. I förhållanden blev allt så krångligt och jag blev en sämre person. Tillsammans med Ingrid hade jag kommit fram till att det inte skulle vara så svårt att bryta normen om tvåsamhet. Att det var okej som kvinna på 2010-talet att vara självvalt ensam. Uppenbart dock att medelåldersmannen som valde att bli psykolog, utan att för den skull vara någon sympatisk person, inte hade nått till samma insikt som vi.
– Det känns som allt jag byggt upp de senaste åren har rasat. Och jag som hoppades bli lite mer hel genom att gå till en psykolog, suckade jag och slängde ett öga på kladdkakan på bordet och suckade igen.
Det var bara halva kvar.
– Och så har jag dåligt samvete för mängden underbar kaka som ligger i min mage nu.
Jag klappade på magen som var den en katt. Ingrid skrattade åt mig.
– Du kan inte ha dåligt samvete för att äta kaka. Bättre i så fall att ha dåligt samvete för att spotta tuggummi i naturen som fastnar och täpper till små fågelnäbbar.
– Är inte det en myt bara?
– Jo, det kanske det är.
Ingrid skrattade igen. Jag kunde inte låta bli att le. Hon hittade alltid orsaker att skratta. Jag hittade alltid anledningar att gråta. Det var där vi skilde oss som mest åt. I övrigt var vi ganska lika. Inbillade jag mig. Eller jag ville tro det, jag önskade att jag var mer lik henne än jag kanske var. Äh, det spelade väl egentligen ingen roll.
Ingrid blev allvarlig och tittade på mig med uppfodrande min.
– Hur ska du göra? Ska du anmäla honom för tjänstefel?
Jag suckade. Anmäla eller inte. Jag satt fast i ett dilemma.
– Om jag anmäler honom för tjänstefel kommer han säkerligen att polisanmäla mig för misshandel. Jag pallar inte. Tänk om jag aldrig gått till den där. Jag skulle ha lyssnat på dig och inte på alla andra.
– Sluta klandra dig själv. Som jag minns det tror jag att jag faktiskt också uppmuntrade till proffssamtalen. Jag tycker i alla fall att du ska överväga att anmäla honom. Tänk om han är mot alla som han är mot dig. Inte alla reagerar som du gör.
Jag tog kudden som låg bredvid mig och la den över ansiktet och morrade in i den.
– Jag orkar inte ta beslut!
– Du gör som du vill. Det gör du alltid och det brukar bli bra. Eller hur?
– Jag har ju inga bevis. Det skulle bara bli ord mot ord. Förmodligen skulle han hävda att jag är psykiskt sjuk och att jag fantiserar om honom. Han skulle kunna hitta på vad som helst och säkerligen skulle han bli betrodd också. Nä, jag skiter i det.