I förrgår smakade mig inte morgonkaffet väl. Jag ville inget ha. Min hustru betraktade mig bekymrat, sa:
" Du måste vara angripen av nå´t. När Ingmar inte vill ha sitt kaffe på morronen, då är fara å färde".

Lyckligtvis var det okej med kaffe redan som igår, liksom det är idag. Idag smakar det alldeles förträffligt. Jag håller på att bli frisk. Och jorden ligger kvar inför min syn, oundergången. En nordostan blåser i utsikten och tvättar himlen ren. Bland de höststräckande, flockvirvlande grönsiskorna skjuter en liten sparvhök ner som en pil i jakt på frukoststeken.

Livet pågår hela tiden. Hoppet är ständigt där om än fördolt ibland. Och som på beställning bryter solen guldmålande igenom just nu, exakt nu, när min gamla Parker formar orden.
Tillfällighetsdiktning, jovisst. Som en anteckning bara.
Men sann och nu.
Inte sen inte då.
Inte mobiloknappad.
Ett dokument.