I två månader har hon varit halvsidesförlamad, den lilla, hon som är fyra. Mest som ett paket har hon legat. Trött och leendelös. Med slangar och sladdar kopplade till sin kropp.
Hoppkänslan var stundtals mycket svag hos omgivningen.

Men i denna lilla sparv finns det krafter, som ingen kan förstå. Långsamt, långsamt, mot alla odds, kommer hon sig, flickan. Hon kan inte gå men nu kan hon sitta själv. Äta med sin friska hand. Själv. Och hon kan le. Något skevt kanske. Men ögonen ljuger inte. De glittrar.

Och när hon vid första hembesöket på sjukhuspermission själv sitter i sin stol, säger hennes storasyster, sex år:
"Iris, det är inte säkert att du behöver använda rullstol!"

"Nej!" svarar den lilla. "Jag vet".
Och nu skrattar hon.
Och alla skrattar. Alla ser genom tårar.
Lilla Irisen.