I
Ett minne från en tid som var en gång:
en gammal vän har skrivit mig ett brev
och undrar hur allting i livet blev,
då tiden sen vi hördes av är lång.

Då när vi umgicks fanns det inga tvång
och världsbilden var fortfarande skev
på tonåringars vis, men snart vi klev
ut i de vuxnas värld – ”Barndom, so long!”

och när så hemmet lämnades i flykt
stack vännerna till sina nya liv
och inte förrän, än en gång så tryggt

familjelivet vi har börjat leva
men nu med nya vuxna perspektiv,
med gamla vänskaper vi börjar treva.


II
Så vad skall jag berätta? Det är sant
att jag har hunnit göra en hel del,
en del som varit rätt, en del helt fel
men nästan ingenting är intressant.

Jag har förstås fått mig en bundsförvant
och utan henne var jag inte hel,
men socialt så är jag nog rätt stel
och håller mig här ute på min kant,

något som kanske låter lite trist
en sångare, gift med en pianist,
som skriver svårt föråldrad poesi.

Men samtidigt är ganska nöjd därmed
och rättar in sig uti Svenssons led
och i sin lilla värld känner sig fri.