Ibland har vi svårt att komma ihåg att vi bara är människor
vi glömmer så lätt allt vi inte är

och vi är allt annat än perfekta och så effektiva som vi vill vara
men vi är fyllda av drömmar, känslor och mjuka behov

vi jagar så mycket utanför oss själva att vi tappat bort oss
vi försöker gömma det ömtåliga bakom ett skal av glas

vi lever längre än någon före oss och ändå hinner vi inte med
vi har råd med mer än förr och ändå har vi aldrig tillräckligt

delar utan helhet, individer utan ett tillsammans
status är en tusenkronorssedel, eller om det var tvärtom

det är så lätt att missa innehållet i något vackert
som att missa det speciella i något fult

när vi tappat tron på något större än oss själva
blir ”jag” det största som finns och ska finnas

vi är aldrig större än materien vi omger oss med
maskinerna som förser oss med allt vi önskar

vi tror att de är slavar under oss och vår vilja
men det är vi som är slavar under deras logik

risken ligger inte i att maskinen blir människans fiende
utan snarare i att människan blir en omänsklig maskin

för ibland glömmer vi bort att vara människor
vara närvarande i ett nu som hela tiden börjar om

kanske är konsten lika mycket att stå ut med sig själv
som med andra som inte är som en själv

kan vi lära oss det har vi kommit en bit på vägen
till att vara lite mer mänskliga, än igår..