jag är lite trött på alla naturens under hur underbara de än må vara
trots att jag ju är biolog men kanske inte minst just därför
är känslan den

att

mitt i den attenboroughska teveyran med ödlor ormar parning strid
med nattlig flykt
mitt i detta
glöms lätt något annat bort

något nära
något viktigt
som inte borde vara så förtvivlat
förträngningsbart

det som är jag
det som är mitt inre
det som är du
oss vi tillsammans

undret i
att vi faktiskt är

människor