Det finns ord, de är ofullständiga utan blickar. Ju mer hon lär sig om dessa, desto mindre förstår hon utav meningen. Solen glömde henne den dagen, den då ett hjärtformat frö skulle gro. Ty det låg fortfarande och frös.


Du smälter i bröstet vid varje rörelse, som brännande stearin kring revbenen, och dina fingertoppar fortsätter kittla som droppar längs min ryggrad. All tid som passerat mejslades varsamt in i celler och våra minnen lever där parallellt. Du drog och jag föll inte, utan svävade.



Snälla, försvinn inte.



Och ge mig mer tid, ge mig orden tillbaka, de du tog med dig när du tonade bort med vinden. Vill inte lämna dem ensamma med dig, vill ge dig nya. Starkare. Önskar, hoppas så förtvivlat, att jag kan ge dig något i oss att tro på.


Men det är för mycket nu, för mycket som vill ut och ingenting lämnar hennes kropp fullständigt. Bleka kopior, falska porträtt utav ansikten hon håller av. Fiolen gnider klagande mot trådarna, hjärtat skälver. Fröet darrar i sitt tjocka mörker. Hon vill inte leva i den där drömmen längre, den där hon ej vet om du någonsin har älskat henne.




Men du, du tillåter splittret, alla skärvor som jag förgäves vill tvinga in i helheter. Du tillåter ruset som jag räds. Varsamt nu. Detta är vad som gör oss levande, detta är vad som bevisar att existensen inte är mer, och du blir så vacker när du låter solstrålar träffa kärnan.



Ännu lever hon i en dröm, men utan att vilja förstå, ännu undrar hon vem det är som tyder linjerna. För ibland syns hon, ibland känner hon hur fröet suger åt sig vätan från väna ögon. Då vill hon kunna föreställa sig allting, allting som du ser.




För tänk, man kan aldrig säga att man känner någon. Vi förnimmer detaljer av varandra, ser någons fotsteg i daggigt gräs, vi känner fuktiga andetag mot halsen. Jag vill inte tro, vill inte se att vi kommit längre ifrån varandra.



Men mellan törne och tagg finns värme, vi skar oss för att komma hit. Låt oss nu ej vänta på en förklaring. Nej, låt oss andas utan tvivel, utan oro. Hon undrade ännu, varför de inte ses längre. Och svaret kom inifrån, ”du hade aldrig mött henne."




Hon ser dig nu.