Du är inte kvar, precis som jag.
Det kom den dag,
då du gjorde mig knäsvag.
Sedan bröt vi varje lag,
speciellt den som sa
att ny kärlek,
den är skör och svag.
Men kärlek på riktigt måste ta ett tag.

Sedan kom den tid
då vi hade svårt att kännas vid
att tiden innan faktiskt fanns.
Att vi varit någon annanstans,
var för sig.
Vad spelar det för roll nu,
när mitt liv är du.
Livet som började när jag mötte dig.

Nu har vi kommit till en ny period
då vi kan undra hur vi utstod
de ensamma dagarna förut.
Men vi fick dem att ta slut.
Hur mycket du betyder är svårt att förklara.
I tid och evighet
är det med dig jag vill vara.

Det var du som sa
att nu finns bara vi,
inte du eller jag.
Två hjärtan i brand
knyter ännu ett band
var gång du tar min hand.

Jag vet nu vad det handlar om,
det som kallas livet.
Allt jag försökt förstå,
allt som stått skrivet.
Nu börjar det för mig också,
det jag stått bredvid och tittat på.

Det finns de som säger
att vi levat många år.
Det är nog bara vi som förstår
att man inte alltid lever,
även fast åren går.
I väntan på livet
blev man ärrad, man fick sår.
Tiden före livet,
den satte sina spår.

Den tiden har jag glömt,
har jag förträngt,
som någon mardröm jag drömt.
Den dörren har jag stängt.
Låst, reglat och spikat för.
Finns inget som berör.
Inget jag vill minnas,
mycket jag vill glömma.
Jag kastar bort nyckeln
till drömmen jag aldrig ville drömma.

Det är bara vi som förstår
att man inte alltid lever
bara för att åren går.
Fast vi funnits många år,
börjar inte livet förrän här och nu.
Det finns bara jag och du.
Som suddat ut gamla spår.