De första snöflingorna la sig mjukt på marken vi gick på, kylan fick mig att rysa till och du tog av dig dina vantar och bad mig ta på de. Jag hade hellre känt värmen från dig än från dina stickade vantar som värmde allt förutom mina händer. Vi fortsatte gå och jag gick i dina fotspår trots att jag gick vid din sida. Det kändes som avståndet växte med ens när du öppnade munnen, snöflingorna slutade att falla i några sekunder och mina händer var fortfarande iskalla. Jag höll andan och väntade på att du skulle säga någonting som fick mig att stanna kvar.


Du sa att du behövde tid.
Du hade tid.