Han låg till sist förlamad på marken, bortglömd eller bortsparkad, det visste ingen. Men alldeles stilla. Låg han.
Lyckligtvis - för honom - gällde förlamningen inte andningen. Så han levde - om än på ett yttersta.
Trodde man.
Och de som kom på besök, ville inte tro det de såg.
"Den djäveln, han fejkar!" sa dom. "Han vill inte ta sitt ansvar".
Och så sparkade de på honom. Spottade.
Gick därifrån i det de ropade: "Fan ta filmare! Ge honom ingen vård. Inget socialbidrag. Han har ju själv valt hur han har det. Vad hade han för övrigt här att göra! Skicka bort honom! Han har väl ett hem! Ett land."

Och han som låg förlamad, han som var sparkad, han hade ändå en trumf på hand:
"Jag slipper känna nå't", sa han.