en stelnad bäck rinner vid min sida
det är dags att sova på ett ögonblick men jag kan inte låta bli att tänka på solen - och när jag tänker på den stelnar mina ögon i en liksom uppåt-blickande rörelse - en främlings hårkrans, en kvinnas konstfulla behag...

men man väntar sig inte att solen beter sig så
den borde inte ringa så i alla toner som en galen kyrkklocka,
den skall stilla begrunda sitt öde i världsrymden,
bli ett med jorden, och vänta på att Gud-Fadern uppfyller den...

>

Du ÄR HÄR FÖR ATT FYLLA ; DU ÄR
den dolda blicken han aldrig fann.

<

Men varför finns jag? I dig? För dig? Under dig? ÖVER dig??
Jag fann inte svaret på frågan, bara din gäckande hand-skalande blick
som går (helt sonika) tvärs över mina svar.
Jag är grunden för att du finns, jag är det undflyende svaret. Det som kanske inte finns.

Men du blickar in, vill finna en klippa att stå på. Begrunda ditt ansikte, befrynda din värld med min. Jag vägrar att låta mig duperas, och böjer mig sedan strax - för det som kallas DIN kärlek.
Jag är KÄRLEK. EN vän i MÖRKRET. Där finner man guld. I tomma kartonger.
Utslängda rader.

Det finns inget att minnas av kärleken. En dag skall man stå med uttömd blick vid de vidöppna lårarnas fält, begrunda Gud i lönndom, icke våga fly sig själv - bara komma, komma som man är - för domens timme är inne.

Då skall han öppna sin bok, sitt kärleks testamente, förlösa mig från alla jordens relationer -
ensam skall min dröm möta sin avbild i hans, vi skall skåda - samman-skåda - en konung i hans land.
Jag skall bli som honom fast ändå inte.

---

Så slutar en främlings dröm. Främling var han på jorden, i himlen en pilgrim utan ränsel.