Jag ger upp.
Långsamt.
Försiktigt.
Ett steg i taget.
Försivnner.
Tynar bort.
Medvetet.
Jag är inte rädd för att dö, men jag är livrädd för att leva.
Tänk om det inte finns
något
efter det här?
Jag vågar dö, men inte möta mörkret.
Ett steg,
sedan är det över.
Två steg och jag
får svar på
alla mina frågor.
Orkar inte gå upp på morgonen,
mina ben bär mig inte.
Skiter i min skola och mina betyg,
jag som alltid haft sådan
prestationsångest.
Allting känns meningslöst.
Varför plugga?
Varför skratta?
Varför leva?
Vi kommer ändå alla att dö 2012,
om jag nu ska tro på vad Maya-indianerna sa.
Du har lovat mig att vi ska dö i varandras armar.
Jag ser fram mot det.