"Du kan
lite till.

Kämpa på.
Kom igen, tänk att 'snart är det över'
Du kan lite till"

För alltid.

För att förtjäna kärlek från se sina
behöver man blöda, gråta och hålla tårar tillbaka.
Är det så i min värld, eller gäller det bara mig i allas?

Att sträva, kämpa, jobba, dra
för hårt, liksom jag gjort
kräver en del - kväver allt.

Någonstans på vägen inser kroppen att där inte finns något stöd,
inga famnar att förloras i,
ingen puls som är regelbunden,
inga andetag som finns kvar

Inte På Riktigt.

Efter ett tag inser man att det stöd
man tror att man haft
Den kärlek man stöttat sina värderingar på
är en illusion skapad av det imaginära målet.

"Det var för din skull pappa, mamma, syster, bror
Älskade, Älskade Du."

Vad händer om jag ger efter...?
Vad händer om jag släpper taget om min egenskapade verklighet
för att hoppas på en bättre,
att dämpa mitt fall?

Kommer min verklighet exploateras
och mitt Jag bli sant för alla att se?
Då jag inte finns mer.

Jag förmår inte kämpa mer.
Inget mera slit.
Låt mig vara, sluta hoppas och tro,
jag är ett hopplöst fall utan dess like


Låt mig ge efter för att bli en bland många
förlorade själar.