Mindes håret någonstans på din kropp. Mot mig.
Det var det sista.
Sedan slutade jag minnas.
Då knöts ett armband av lin från ett fält jag sprang på.
Varv efter varv. Fritt som himlens åker.
Jag log nog från horisont till dag och till natt.
En bäck dök upp och jag tömde mitt liv där.
Såg murbruk som sprack.
Och ljudet av sten mot sten drog till havs.
Allt i en stund som skulle räcka.
Sommaren som tog mig.
Och fick sorgen att äntligen läcka.